Vissa säger det är farligt, jag säger NEJ!

Jag har sedan jag var 14 år vart utsatt för olika typer av killar,

14 år var då jag blev våldtagen första gången, har hänt fler gånger efter det.

17 år då jag blev psykisk misshandlad och även höra en låt om hur en kille skulle dra ut fostret ur sitt ex med en galge.

17 år då en kille skrev till mig på helgon.net att jag skulle se mig över axeln (2 år senare hade han mördat en småbarnsmamma, så när det kom upp på efterlyst kan ni ju gissa vem som satt och skaka av rädsla för den mannen, som man då innan inte alls var rädd för).

20 år då var jag med om mitt första strypgrepp.

Så mycket illa killar/män har gjort mig genom åren är det under att jag idag kan vara tillsammans med en man och lita på att han ej ska göra dessa saker emot mig, men jag kan säga att i början var jag allt rädd för vad jag sa och vad jag gjorde och orolig hur han skulle reagera.

Jag kan säga att dessa saker, försvinner inte.

Oavsett hur mycket jag vill glömma och lägga undan dessa hemska minnen.

Dom dyker upp när jag mår som sämst, som typ ett sätt att få mig att tro att jag förtjänade dom sakerna.

Men ingen förtjänar att bli psykisk eller fysiskt misshandlad, hotad eller sexuellt utnyttjad, din kropp är din ingen annans. Varför ska det vara så svårt att fatta det för vissa?

Hur kan jag vara så stark?

Hur kan jag stå upp efter allt det där?

Mina syskon menade på att det var mitt fel att jag var otrogen emot mina tonårspojkvänner,

Men var det verkligen det?

Jag var förstörd som 14 åring, min första pojkvän sa du får skylla dig själv.

Så en tjej som blir våldtagen får skylla sig själv?!

Att jag blev förälskad i den personen och trodde han var snäll, är något som jag får skylla mig själv kring.

Ja, men man tackar, vilket fint stöd du var.

Varför förstörde jag alla mina relationer innan jag träffade min nuvarande pojkvän J?

För jag förtjänade inte att ha det bra trodde jag, annars hade jag ju inte låtit mig bli misshandlad i 6 år.

Då hade jag gått därifrån ganska fort.

Men jag stannade.

Trasig och svag.

Mitt psyke svek mig många gånger.

Jag var nära på att försöka få läggas in på psyk för jag trodde det var mig det var fel på.

Hade jag blivit räddad i tid, vem vet då hur mitt liv hade sett ut.

Jag ångrar att jag inte gick tidigare, att jag inte sökte hjälp tidigare.

För då hade jag inte bara räddat mig själv, utan även barnen.

Jag tror att jag har ptsd mer än att det skulle vara adhd.

Då jag fått utså massa trauman pga allt som skett i mitt liv.

Som sagt jag vill glömma men kan inte.

Men vet ni vad,

Nu har jag det bra i alla fall.

Fattas bara vissa delar.

   Många tror dom känner mig, men det gör ni inte.

Hela mitt liv vet bara dom närmaste och hela min sanning säger jag bara till folk jag litar på.

Alla ni som älskar skvallra om andras liv, som är så mycket sämre än era, här har ni inget att hämta.

Visst läser man min blogg kan det verka som mitt liv är ett hell.

Men nä faktiskt inte.

För jag vet att jag kan göra det tusen gånger bättre och det är just att ta bort energitjuvar ur mitt liv.

Så alla som gjort mig något ont eller någon i min närhet är inte värd att existera i mina meningar jag säger eller skriver.

Jag käkade antideppresiva men märkte snabbt att jag gick upp i vikt av dom,

Och detta vet alla att jag ej ville,

Så slutade med dom,

Samt att jag blev väldigt trött av dom och frös mycket.

Hade svårt att tag i dagen.

Nu när jag har 2 sjuklingar här hemma så diskar jag 3 gånger om dagen och städar hela tiden och tvättar 2 maskiner om dagen.

Är väl för att visa andra att bara för han är sjuk så kommer ej hemmet se ut som en svinstia, man ska klara av att sköta hemmet trots att man tar hand om ett sjukt barn eller sjuk man trots att man själv är sjuk.