Du är ute ur mitt liv, för alltid!
Kom aldrig tillbaka, vill aldrig mer se dig.
Jag ber om ursäkt till min kropp som slösat bort så mycket tid på dig, och trodde du skulle fatta något! Men nej

Vilka är ni som läser min blogg?

Skulle vara roliga att veta vad ni vill läsa om och vad ni tycker jag borde ta med mer och vad jag kanske ska skriva mindre om.

Jag har skrivit detta så länge jag kan minnas, redan när jag började blogga. Men för att gå framåt så måste jag fixa det. Så kommer köra kladd för att sedan finskriva. Detta för att jag anser att samhället behandlat mig fel om inte störst socialtjänsten igenom 11 åren som jag vart i dessas klor

Hamna aldrig i socialtjänstens klor!

Dom placerar dina barn under LVU och sedan hamnar dina barn hos folk som vill adoptera,

Dom ansöker om vårdnadsöverflytt (dom vill alltså ta över ditt barn, för att få underhåll plus dom 25000kr dom får

för barnet i månaden). Har bevis här hemma, då socialtjänsten begär att så fort jag får jobb ska jag betala underhåll.

Släkten barnen hade innan dom placerades kan dom bara glömma, om inte för att familjehemmena vill detta.

Sen kan man typ glömma att få hem barnen om inte du har en väldigt bra advokat. Barnen har nu en ny släkt enligt socialtjänsten, men sanningen kommer svida för socialtjänsten. Jag har mitt på det torra   

Som sagt jag vet för mycket, är väldigt påläst.

Samt har dom gjort massa fel, min mellersta dotter skulle ha haft problem en längre tid,

Men socialtjänsten sade inget i april kring detta på mötet vi hade, är ju väldigt märkligt.

Nä, är för att ge mig mindre tid direkt, för att sedan göra så jag får umgänge endast varannan månad som dotterns "pappa".

Kämpar med träningen och allt nu, för att få upp allt för att orka slåss emot detta, som sagt barnen ska hem till sina rötter. Jag ger mig inte! Oavsett vad socialtjänsten säger   

Jag försöker :

Försöker få större lägenhet så att jag kan få hem mina 3 tjejer, då dom fråntagits på helt felaktiga grunder.

Hur ska jag kunna hindra grejer när jag ej var där?

hur skulle jag hindra att dom såg mig bli slagen?

Menar socialtjänsten på att detta var mitt fel att jag och dom blev utsatta för detta?

Ska dom anklaga mig för att min hjärna blev helt konstig och att jag släppte på gränser  pga det jag och dom blev utsatta för?

Hur mår man när man blir utsatt för misshandel fysiskt eller psykiskt?

Mår man bra och behöver inget stöd?

Jag fick ingen att prata ut med.

Jag fick en lägenhet via socialtjänsten kring våld i nära relation,

Vad händer då?

Jo, socialtjänsten kring barnen lät pappan komma på umgänge, anser ni detta att ta hänsyn?

Idag är jag starkare och läst på lagar och regler, så jag vet vad som är rätt och fel,

Men är som att soc ej fattar att jag är påläst och en handläggare efter en slutar efter att dom träffat mig,

Jag är en jävlig människa när jag vet vad som är rätt och nu ska jag gå igenom mailen kring mittenbarnet och även kolla hur länge problemet funnits där, då jag haft möten med handläggaren som påstår detta.

Läst ut andra boken :

Trodde det skulle stå mer om Joakims pappa i denna så var jätteglad då den hade kommit ner i brevlådan efter att jag kommit hem från att hela familjen vart ute på promenad i stan. Men tyvärr blev jag väldigt missnöjd, stod om massa annat som inte direkt intresserade mig.

Mer än så skriver jag ej om boken utan låter er andra få läsa. är ju fortfarande om hans liv, men inte det jag kände att jag ville läsa om, utan hade velat veta mer om pappan.

Så tyvärr blev jag lite missnöjd 

Nu blir det väldigt personligt detta inlägg :

handlar om att hata sig själv men även kunna älska sig själv,

hur ska man kunna älska nån annan när man ej älskar sig själv?

Jag var liten och älskade synas i centrum, tyckte alla andra fick mer uppmärksamhet än mig,

Men så var det nog inte.

När allt mellan mig och någon gick fel, tog jag alltid på mig skulden, då jag var van vid att vara den där elaka personen.

Var väl därför folk hade lätt att trycka ner mig för jag var ett lätt offer, men brydde mig inte heller vad andra tyckte om mig, för den som hatade mig mest var ju jag själv.

Jag var enligt mig inte älskvärd.

Jag var värdelös, blyg, ful och fattig.

Men vet ni en sak jag inte var fattig på faktiskt?

Kärlek ifrån min familj, fast jag trodde att dom hatade mig.

Jag passade inte in hemma, alla syskonen där var ju snälla och goa och jag var djävulen.

Tänk er få 5 barn och ett barn är helt förstört hur ska man hantera denna unge?

Hur får man hjälp och stöd?

Tror ni dom fick hjälp och stöd kring detta.

Alla nätter jag låg vaken och grät och ville dö, för ångesten var så stor.

Jag och min äldsta syster var värsta fiender hela tiden,

Men egentligen beundra jag henne, hur hon kunde vara perfekt och jag helt operfekt.

Jag önska ibland att jag var som hon, men nu idag önskar jag att hon var lite mer som jag är idag.

Att hon tar sig ur allt det dåliga och se att vi finns här och älskar henne.

Vilket jag skulle visat som mindre med.

Men jag var då för ung för att fatta.

Tänkte säga att mitt hat för mig växte och växte,

Trodde inte jag var värd ett bra förhållande,

En bra relation till släkten,

Jag sårade folk innan någon sårade mig,

Jag var rädd att vara ensam (är det än idag),

Jag var aldrig rädd för att utmana ödet,

Aldrig rädd för att dö.

Idag är jag rädd för dessa saker.

Döden skrämmer mig och mitt självförtoende är på väg uppåt,

Jag pratar mer nu,

Är som att tysnaden var ett sätt att låsa alla ute,

Jag var en blyg person,

Nu kan jag till och med vara kaxig emot folk, då på rätt sätt.

Igår tog jag mitt träningspass kl 13-14:45.
Först styrketräning sen simning 45 min.
Ja, allt gick bra tills jag kom hem då jag upptäckte att jag glömt kvar duschgrejerna på badhuset. Ringde för att se om dom fanns kvar och sån tur var gjorde dom detta.

Så jag kan hämta dom när jag vill i alla fall.